Deprimerad?

Är man - kan man vara - deprimerad om man undrar om man är deprimerad? Eller är man så nere när man är deprimerad att man inte ens kan tänka tanken att man är det?
Jag har funderat ett tag på om jag faktiskt har (är inne i) en depression. Såg ett inlägg förut (tidigare i år) från kontot @hjärndoktorn på Instagram som triggade tanken igen (inlägget om dolda tecken på depression). För ja - tanken har absolut slagit mig förut. Fast då har jag liksom slagit bort den och tänkt att om jag UNDRAR så är jag nog inte det? Googlade lite och jo; det är ju många symptom som stämmer in och har gjort i många år. Främst kanske de senaste tre åren (eller ja, sedan covid, så 2020 - blir väl fyra år då), men egentligen kanske sedan jag först blev sjuk? Alltså 1995 när jag fick leukemi. Eller när mamma gick bort (i cancer maj 2000). Har ju egentligen inte bearbetat någonting över huvud taget.. Inte heller att min pappa dog knall och fall (i nov 2003) eller att jag var tvungen att operera höften 1999. Eller ens min ganska oroliga uppväxt med en pappa som var periodare och tvångsmässigt missbrukade alkohol i kortare och längre perioder under vilka han också var våldsam (mot mamma). Det skulle nog finnas en hel del att bena i om jag hittade (letade upp) någon att prata med. Men det har jag alltså inte gjort. Bär allt själv och försöker att inte tänka så mycket på det. Försöker gå vidare och inte se tillbaks så mycket. För vad ger det liksom? Inte glädje i alla fall. Men glädjen har jag nog tappat oavsett, om jag ens haft den. Jag kan uppskatta saker, men glad? Nja, det vet jag inte riktigt om jag har varit på länge. Sprudlande har jag aldrig varit. Mest trött. Nedstämd och orolig.

Symptom på dold depression:

* nu är denna länk iofs från riksföreningen äldres hälsa.. men vet ni, jag känner mig otroligt gammal emellanåt och jag tror faktiskt att detta stämmer även på folk som inte uppnått pensionsålder.

• Fysisk smärta eller magbesvär som inte kan kopplas till annan hälsoproblematik 
• ja, jag har ju ALLTID ont någonstans. inte nödvändigtvis i magen, men någonstans.
• Trötthet eller brist på energi 
• JA
• Förändrade sömnvanor 
• nja, men jag skulle nog kunna sova hela dagarna...
• Viktökning, viktminskning eller förändrad aptit 
• har gått upp flera kg det senaste året, fast tanken var att jag skulle komma i form
• Självmedicinering 
• fast jag äter mycket onyttigheter.. kanske är det en form av självmedicinering?
• Irritabilitet/lättretlighet eller ökad känslighet 
• är irriterad ungefär hela tiden och är jättekänslig för ljud och doft och ja, allt.. är helt dränerad när jag gått i affärer tex, men vet inte om det "räknas"
• Känslor av hopplöshet eller att vara värdelös 
• ja, speciellt nu när jag inte har något jobb...och när det känns som att jag misslyckas med allt
• Problem med uppmärksamhet, koncentration eller minne 
• ja, jag har SÅ svårt att hålla koncentrationen och glömmer hela tiden vad jag ska göra (fattar ärligt talat inte hur jag ska kunna lära mig arbetsuppgifterna & rutinerna på en ny arbetsplats)
• Minskade lustkänslor vad gäller intimitet 
• ja (fast det kan också ha andra medicinska orsaker.. cancerbehandling, torra slemhinnor, östrogenbrist etc.)

7 tecken på att du är deprimerad:
1. Du är nedstämd eller irriterad

Vid en depression känner du dig onormalt nedstämd i princip hela tiden. Många har även lätt att bli irriterade och kan få utbrott över småsaker.

2. Du känner dig trött

Du har ingen energi och känner dig konstant trött. Inte ens att vila verkar hjälpa mot din energilöshet.

3. Du saknar lust att göra saker

Brist på intresse är ett vanligt symtom vid en depression. Aktivitetsnivån minskar och du drar dig undan från sociala sammanhang, vänner och familj. Du känner ingen lust att göra saker som du vanligtvis tycker om och mår bra av.

4. Du har sömnbesvär

Vid en depression är det vanligt att man får problem med sömnen. Du kanske har svårt att somna, vaknar mitt i natten eller sover väldigt dåligt. Det kan också vara det motsatta – att du sover hela tiden.

5. Du får ändrad aptit

Aptiten förändras och du går ner eller upp i vikt utan att försöka. En del tappar aptiten och går ner i vikt, medan vissa tröstäter och istället går upp i vikt.

6. Du plågas av skuldkänslor

När du är deprimerad är det vanligt att du känner skuldkänslor. Det kan bland annat handla om att man klandrar sig själv för att man mår dåligt eller att man känner skuld över att man inte tar hand om sina relationer som man skulle önska.

7. Du känner dig värdelös

Det är vanligt att ha negativa tankar kring att du är värdelös. Många ser inte ett slut på depressionen och kan till och med känna att livet blir meningslöst.

Enligt detta självtest har jag måttliga symptom på depression och borde söka hjälp hos vårdkontakt om jag inte redan har gjort det. Jag har ju så många vårdkontakter, men ingen som jag pratar om detta med. Orkar jag ta kontakt med ytterligare en? Vi får se.. Gissar att lösningen isf blir att prata med någon och ev. "lyckopiller". Vill jag äta mer medicin? Kanske hjälper det att bara skriva av sig här. Att bara ha någonstans att ventilera. 

Capio: Att vara lite nedstämd och trött då och då hör livet till. Men om du har känt dig nedstämd, orkeslös och mer trött än vanligt under två veckor eller längre kan du ha fått en depression. En depression innebär att det upplevs nästintill omöjligt att känna dig glad eller pigg.

söndagsuppdatering

Hej och välkomna till min söndag. Det har regnat mest hela dagen så förmiddagens promenad blev en kortis. Annars brukar jag försöka gå lite längre på helgerna men eftersom båda taxarna är måttligt förtjusta i väta så blev det bara en liten sväng. Lika bra det, min ena strumpa blev genomblöt (pga. läckande sko) efter ca 5 minuters promenad, så jag tyckte inte heller att det var så kul.. Ska försöka gå lite längre senare om det är uppehåll då. Jag har kollat på nyhetsmorgon, druckit mitt matcha-te, käkat mjölkchoklad, och rensat Google Foto. Såg också ungefär halva i badrumsskåpet med Emelie och Maja, men var tvungen att avbryta för att göra annat, så ska se resten när jag har ro att sitta i soffan en stund. 

Veckan som gått har varit en rätt trist en. Har inte gjort mycket alls ärligt talat. Blir lätt så när man inte arbetar, är deprimerad och bara går hemma och drar. Timmarna liksom bara går utan att man egentligen gör mer än går hemma och plockar & grejar (dammsuger, fyller diskmaskinen, kanske lagar lite mat, hänger med hundarna i trädgården, lyssnar på ljudbok, kollar Instagram och glor på influencer-uppdateringar på YouTube). 

Började i och för sig gå en linkedin-learning kurs om dataanalys i veckan (Learning Data Analytics: 1 Foundations) för att se / känna om det är något jag vill satsa på framöver i och med att jag gjort lite sådant i min tidigare roll, men nja... det lockar inte jättemycket (heller). Ska ändå försöka gå klart den nästa vecka så att jag har gjort någonting som påminner om arbete/plugg senaste tiden, men det är otroligt svårt att motivera sig (mig) själv emellanåt (mest hela tiden). Jag slutade min tidigare tjänst (blev uppsagd pga. nedskärningar) sista juni förra året (2023), så jag behöver verkligen försöka komma igång lite igen, men jag fick ju "paket" (avgångsvederlag) när jag slutade, så jag har inte känt någon direkt press ännu (eftersom jag hittills ändå fått som lön varje månad). Jag har istället passat på att ta mig ett "sabbatsår" eftersom jag kände mig ganska utarbetad - och (framförallt) osäker på vad jag vill göra framöver. Tyckte jag var "värd" det eftersom jag inte haft några mammaledighetsbreak eller andra ledigheter sedan jag började jobba år 1994. (bara ett par sjukskrivningar för leukemibehandling och höftoperationer sedan jag började min "karriär"..).

Finge jag drömma skulle jag allra helst arbeta helt på distans (gärna med någon form av korrekturläsning - jag är bättre på det när jag läser vad någon annan skrivit, jag lovar!), eller åtminstone vara på ett ställe med hybridlösning där man kan jobba hemifrån minst 3 dagar i veckan, men det är lite knepigt att hitta något, särskilt när jag inte vet riktigt vad jag vill göra. Har kikat på olika annonser där man söker administratörer eller koordinatorer av olika slag (eftersom det är mest sånt jag gjort), men har ännu inte hittat något som jag ens vill söka (eller där mina kunskaper räcker till). Fast kanske jag borde "göra något med händerna" istället..?

Jag skulle verkligen behöva boka en ny tid med min kontakt på TRR (trygghetsrådet) så att vi kan gå igenom mitt CV (igen), men jag drar mig lite för det eftersom jag inte riktigt "klickar" med henne... Hade en annan från början som verkade bra, men hon har tyvärr slutat och den jag fick sen har gjort lite småtabbar som jag har en smula svårt att ha överseende med.. (inget stort, men små saker som irriterar). Helst skulle jag vilja byta rådgivare helt, så det borde jag ju ta tag i. Inte för att jag vet om det ens är möjligt att byta, men jag borde åtminstone undersöka saken. Rådgivaren är du där för min skull liksom och då ska det väl kännas bra för båda parter...? De måste ju ha någon form av "kundtjänst" eller något där man kan kolla?

Skulle även behöva kontakta Max Matthiessen för att se vad som händer med det pensions(fond)sparande som de hjälpt mig sätta upp nu när mitt anställningsavtal helt sägs upp i slutet på juni (eftersom avtalet jag har med dem är via min gamla arbetsgivare). Ugh.. så mycket såna tråkiga (men viktiga) sysslor att ta tag i. Får inte glömma att registrera mig hos arbetsförmedlingen sen heller.. (inte riktigt dags för det än och kanske kanske har jag hittat något innan det är dags, men om inte..). 

I måndags var jag på kvinnokliniken (gyn) på KS. Vet inte riktigt vad jag skulle dit att göra för läkaren jag träffade (en ny igen, vet inte för vilken gång i ordningen) valde att inte göra någon undersökning. Vi pratade en stund, jag fick ett nytt recept utskrivet (eller ja skickat elektroniskt) och sen var det klart. Inget som inte kunde ha gjorts på telefon. Sen fick jag i och för sig gå till sköterskan och ta lite prover för att kolla östrogen/testosteron och sköldkörtelvärden, men det var inget som var planerat eller ens jättenödvändigt (kändes det som). Missförstå mig inte, det var inte som att jag absolut kände att jag ville att de skulle undersöka (ligga i gynstol är verkligen ingen favoritupplevelse) - men jag hade liksom förberett mig mentalt så det kändes ändå på något vis snopet. 

Sköterskan passade på att kolla blodtrycket också, och det var skyhögt - som vanligt när jag är på sjukhuset. Jag är redan i kontakt med en läkare på hjärta & kärl-kliniken om det och gjorde faktiskt i förra veckan 3-4 april en sån där 24-timmarsmätning av blodtrycket igen (jag gjorde ju en sån via vårdcentralen i september 2019), men har ännu inte pratat med läkare om resultatet. Vi har telefontid bokad den 2 maj, så får se då vad hon säger. Har dock kollat min journal på 1177 och där har en annan läkare uppdaterat med att han tyckte det såg bra ut av vad jag kan avläsa ("Normotension över hela dygnet, normal blodtryckssänkning nattetid" har han sammanfattat, och medelvärdet över dygnet var 124/67 och det är ju bra!). Men vi får se vad min läkare säger när vi pratar om ett par veckor.

Pratade en timme i telefon med M också i veckan (i tisdags). Det var lääänge sedan sist. Hon har fullt upp både på jobbet och privat (hennes föräldrar uppe i norr gick har gått bort och hon & syskonen behöver bestämma vad som ska göras med hus etc, hennes sambos barn ska sommarjobba och en ska ta studenten, kollegor har slutat och nya börjat, mm mm). Dessutom har hon visst varit förkyld non-stop sedan i november. Vi har pratat om att ses och käka sushi någon gång "snart", men det har vi gjort i ett par år nu och ännu har det inte hänt så vi får se om/när det blir av.. Senast jag såg henne var i december när jag åkte in till vår gamla arbetsplats och träffade mina (våra) gamla kollegor på ett glas bubbel. Efter bubblet hade min (vår) gamla (alltså inte gammal som i gammal... menar tidigare) chef bokat bord på den libanesiska restaurangen som ligger mitt emot kontoret och M anslöt för en bit mat. Hann dock inte prata så mycket med henne då i och med att vi var ett lite större gäng (vi var 10 tror jag) och vi inte hamnade bredvid varandra vid långbordet. Vi har ju chattat en del på messenger (och pratat några gånger i telefon), men det är ju inte riktigt samma sam som att ses ansikte mot ansikte. 

Jag träffar ärligt talat inte mycket folk alls längre och är osäker på om det ens är någon som räknar mig till sina vänner längre.  Tråkigt faktiskt men det är svårt att hålla kontakt när man känner sig låg, har dålig självkänsla och blir som stressad i sociala sammanhang. Jag tänker att  jag är tråkig och att folk inte vill umgås med mig.